Det var en vanlig onsdag på en helt vanlig vecka som snart skulle bli den mest ovanligaste veckan i historien! I alla fall i mitt liv…
Jag var på väg hem från skolan en helt vanlig dag. På vägen tänkte jag på all snö som fallit den senaste veckan. Jag hoppades att det inte kom mer för då kunde vi bli insnöade, det ville jag inte vara med om! Jag hörde talas om en stad som blivit insnöad, det hade varit flera människor som dog! Hemskt tycker jag! Väl hemma klädde jag av mig ytterkläderna ock gick och tog en macka med sylt. Sen gick jag upp och lade mig på sängen och tänkte på vad som hänt under dagen, jag hade förlorat min bästa vän, och blivit ovän med klassens elakaste kille! Och som om det inte var nog med det hade jag fått F på kemiprovet! Jag brukar vara bäst i klassen på kemi! Jag spränger inte saker som vissa andra gör, men idag fick jag av någon anledning hjärnsläpp precis när hon ställde frågan som avgör betyget! Jag skämde ut mig för hela klassen, alla skrattade!
Jag gick fram till fönstret i mitt rum och tittade ner. Vänta! det ligger snö upp till mitt fönster och jag bor på övervåningen! Gud! min mardröm blir verklighet!
Jag hör en röst och tittar mig omkring men sen inser jag att den kommer från min hjärna! Rösten säger : spring!! Du måste hjälpa dina syskon och föräldrar! Jag ville göra det men mina ben satt som fastklistrade i golvet och snön föll bara tätare och tätare! Snart kunde man känna på den från mitt fönster på övervåningen! jag kämpade, Äntligen kunde jag röra mig igen! Jag flög ner för trappan och in i mina föräldrars sovrum och tittade om det var någon där, det var det inte.
Jag sprang till vardagsrummet .där var alla, Mamma, Pappa och lilla syrran Cleo! Dom stod som fastfrusna i golvet medan dom tittade ut, men när jag kom in så vaknade dom upp ur sin statydvala och vände sig om och stirrade på mig! Tillslut
Började mamma säga något det hördes inte så bra men jag kunde uppfatta några ord
Det lät som: spring Siri….. typ men jag förstod inte varför jag skulle springa? Dom var ju här och jag var där då kunde dom ju följa med mig upp på taket. undan snön, men så såg jag något konstigt i mammas ögon, dom var typ märkligt vita!
Vänta lite nu… hon har ju inga pupiller! Inte pappa eller Cleo heller! Vad hade hänt?! Jag för stod ingenting! Men så såg jag att alla deras kroppsdelar var gråa och lite ruttnade men det kunde väl inte vara så att dom hade blivit till zombier!?? Var inte det omöjligt? Jag backade långsamt bak för jag vet att zombier biter sina offer så dom blir smittade och blir till zombier! Jag ville verkligen inte bli en zombie! Jag sprang ut ur rummet och slet upp telefonen och ringde min kompis Elvira. hon svarade direkt, jag skrek i luren och berättade allt och hon sa att det var samma hos henne! Vi bestämde att mötas på torget vid mitt hus.
Efter en stund så var dom där, på torget, det var tomt antagligen hade alla blivit till zombier.
– Altså det är helt sjukt hur kan det komma en zombiepest bara sådär?” Frågar Elvira mig
-” vet inte ” säger jag.
Om det ens var en zoombiepest visste vi inte, vi chansade bara. Och Plötsligt kom det zombier från alla håll! jag försökte slå dom med ett soptunnslock men vi var chanslösa! dom hade omringat oss från alla håll! och snabba var dom också. Jag ville inte bli en zombie men dom hade till och med byggt en kupol av zombie kroppar! vi kämpade en stund men det var lönlöst, sen insåg vi att det bara fanns en utväg, att låta dom ta oss. men när man väl gjort det är det som att somna in i en väldigt djup sömn men ändå mer som att svimma. en stund efter dom bitit oss börjar vi förvandlas till zombier. det känns konstigt, typ som om någon suger ut ens själ. men vi är chanslösa.
Sen svartnar allt…… Vi kommer aldrig att vakna mer. eller?
FORTSÄTTNING FÖLJER!!!!!